think about what will come
greeeeensuuummmeeer.
greeeeensuuummmeeer.
greeeeensuuummmeeer.
Kommentarer
Postat av: rUNA
Häsliga bilder! Nästan så att man längtar till sommarn, fast jag älskar vintern!
Postat av: CeciliaCharlie
Du knäpper så underbart fina bilder malin!
Postat av: fnnnn
duuu din bajskorv, ja har ringt dig men nu äre så att du var inte hemma.
jag väntar ett samtal. :)
hih, snygg!
kremmm
Postat av: elin
funderat. funderade. tänk.
En karaktär i min bok är någon som är någon. Denne någon som jag nu ska tala lite om bor i en stad ungefär som denna. Någon fattar en penna. Att skriva ett brev är någons uppgift. Det ska bli bra och vackert, vackrast, bäst. Stora krav är det som denne har. Någon bor i ett slott. Någon stans uppe på ett berg. En bit runtomkring någonstans finns det en mur som skuddar allt som kanske finns där bakom, eller så skyddar muren allt som är runtomkring för något som är innanför muren. Inget vet. Någon som skriver ett brev till världen utanför, frågar: hur ser det ut? Vad finns bakom min mur? Berätta allt om världen lille du. Finns det platser som denna? Vad är havets hemligaste skatt? Oändligt med frågor hade någon skrivit i brevet. Om alla frågor skulle få ett svar finns det inget svar på. Men tillslut var det någon utan för muren som fick brevet i sin hand och skulle försöka svara på frågor från någon som inte viste det minsta om någonting. Det var inte en lätt uppgift tyckte någon utanför. Allt går bara tiden vill. Allt efter som blir tiden äldre, eller så blir allt äldre med tiden, ja det är bara att välja själv vad man tycker.
Under det vackraste snötäcket finns isen.
Hal och slipprig.
Gå försiktigt på vacker snö, under finns isen.
Ja så gå, promenera, drälla omkring, spring inte så där som någon gör på den vackraste snön, under finns isen.
Träden som gröna har varit sommaren lång bestämde sig vid den varma tidens slut för att släppa taget om alla sina blad och låta de falla, falla ned till marken och bli kalla. Blad och löv ligger på marken och ruttnar, förmultnar. Så var det med det. Träden ville inte ha dem något mera. De bara viskade och sa; ”fall, fall, fall våra blad, fall, fall, fall.” Ja det var så de sa. Så sa träden i slutet av varmaste tiden. Bladen sjöng farväl, farväl käraste vän. Så sjöng bladen som sakta föll ner från kvistar och granar. De sjöng och prasslade där på marken, de sjöng så sorgset om den varma tiden. Nu skulle det bli gjorden. ”Men som vi alltid har sagt, Med hösten dör livet för att åter födas till våren” så sjöng löven, för det viste att vill våren skulle nya knoppar lysa gröna i trädens kronor.
Skogen var öde. Luften var kall. Tystnaden var enorm. Bara nuet existerade. Tiden hade alltid varit så, ingen trodde. Någonting måste ändå hända när ingenting var det ända som hänt.
Skogen som så länge hade sovit och glömt vaknade. Granarna suckade tungt och skakade av sig snö täcket. Skogens invånare, fåglar flög vettskrämda upp i skyn. Aldrig hade detta hänt. Varför vaknar träden i skogen till liv? De vaknar upp ur sin vinter dvala.
Fåglar som förut kunnat sitta fridfult i träden blev plötsligt tvungna att flyga, de blev tvungna att hålla sig uppe i luften med egen kraft. De kunde inte längre ta stöd av träden i skogen, för skogen hade vaknat till liv.
Snön faller just nu här utan för. Faller den lika vackert hos dej? minnsan.
Från avstånd ser snö fall ut som det alltid gör. men ta en nära titt min vän, titta nära sa en kotte högt uppe i granens topp. Titta nära och se att alla snöflinor är olika, inte en enda är den andre lik, så är det. har jag hört.
Adjö. din vän elin.
